Tandresorption är en sjukdom där kroppens egna celler (odontoklaster) gradvis bryter ner tandens hårda vävnader – rotcement, dentin och emalj. Den börjar vanligen på tandroten, under tandköttsranden, och förvärras med tiden. Sjukdomen är vanligast hos katter, men uppmärksammas allt oftare även hos hundar. När en resorptionsskada väl har öppnat sig mot munhålan gör den ofta ont – ändå visar de flesta drabbade katter inga tydliga tecken, och därför går sjukdomen lätt obemärkt förbi.
Hur vanlig är tandresorption?
Beroende på vilken grupp katter som har studerats och hur de har undersökts har tandresorption påvisats hos 28,5–67 % av katterna, och sjukdomen blir vanligare med åldern. I en enkätstudie från Helsingfors universitet, där ägare besvarade frågor om 8 115 finländska katter, hade en veterinär konstaterat tandresorption hos 21 % av de 944 katter som hade undersökts eller behandlats under sedering för mun- eller tandsjukdom. Katter av raserna cornish rex, europé (europeisk korthårskatt) och ragdoll hade högre risk, medan exotic och perser hade lägre risk. Resultaten för enskilda raser varierar dock mellan studier. Hos hundar visade röntgen av hela munnen tandresorption hos 54 % av 224 hundar vid en universitetsklinik för djurtandvård i USA. I en koreansk studie av hundar av små raser blev tandresorption vanligare från omkring 9 års ålder. Hos katter drabbas premolarerna (förkindtänderna) i underkäken oftast. Hos hundar är det vanligt att premolarer och molarer (kindtänder) drabbas.
Typer – därför avgör röntgen behandlingen
Hos katter delas tandresorption in i tre typer, och för att skilja dem åt behövs tandröntgen. Vid typ 1 bryts delar av tanden ner utan att ersättas: på röntgenbilden syns mörka defekter, medan rotens kontur och rothinnan (parodontalligamentet) – det tunna fästet mellan rot och käkben – fortfarande går att urskilja. Typ 1 är kopplad till inflammation, särskilt parodontit (tandlossning). Vid typ 2 ersätts roten gradvis av benliknande vävnad och växer samman med käkbenet (ankylos): rothinnan blir smalare eller försvinner, och roten bleknar bort i benet som ett ”spöke”. Orsaken till typ 2 är okänd. Vid typ 3 förekommer båda mönstren i samma tand – till exempel en rot av typ 1 och en annan av typ 2.
Symtom – dold smärta
Tandresorption är ofta en ”tyst” sjukdom: att djuret inte visar några tecken hemma betyder inte att tänderna är smärtfria. Tecken som du kan lägga märke till är att djuret tappar mat ur munnen, håller huvudet på sned eller tuggar bara på ena sidan, sväljer maten utan att tugga, föredrar mjuk mat, dreglar, klapprar med tänderna, krafsar på munnen med tassen eller gnider munnen, skakar på huvudet, putsar sig mindre, gömmer sig eller leker mindre. Många djur fortsätter att äta trots smärtan. Vid undersökningen kan veterinären se rött eller rosa tandkött som växer in i en defekt vid tandköttsranden, inflammerat tandkött kring en enskild tand eller tänder som saknas.
Diagnos – därför behövs tandröntgen
Eftersom resorptionsskadorna vanligen börjar under tandköttsranden är en skada som syns i munnen ofta redan långt framskriden. En tillförlitlig diagnos kräver en grundlig undersökning under generell anestesi – där varje tand kontrolleras med en fin tandsond – tillsammans med tandröntgen. I en dansk studie av 144 ägarlösa katter hittade sonden ensam drygt en tredjedel av de drabbade tänderna, medan röntgen hittade ungefär fyra av fem. Röntgenbilderna visar också vilken typ det gäller, och typen avgör behandlingen. Hos oss på Djurklinik Saari röntgar vi hela munnen vid varje tandbehandling under anestesi – inte bara problemtänderna. En tand som ”saknas” är inte alltid borta: tandrester som håller på att brytas ner kan ligga dolda under tandköttet.
Behandling – typen avgör metoden
En resorptionsskada som väl har börjat fortsätter att utvecklas, och inget läkemedel har visat sig kunna stoppa den. Därför syftar behandlingen till att ta bort källan till smärtan. Vid typ 1 avlägsnas hela tanden – kronan och alla rötter – genom kirurgisk extraktion. Vid framskridna skador av typ 2 godtar riktlinjerna kronamputation: kronan tas bort och tandköttet sys ihop, medan rotrester som håller på att omvandlas till ben lämnas kvar – de är ofta mycket svåra eller omöjliga att dra ut. Metoden lämpar sig bara om röntgenbilden inte visar någon kvarvarande rothinna och det inte finns några tecken på parodontit, infektion inne i tanden (endodontisk sjukdom) eller stomatit (utbredd inflammation i munnen). Annars dras tanden ut. Vid typ 3 dras roten av typ 1 ut, medan en rot av typ 2 kan lämnas kvar, som vid kronamputation. En tidig, smärtfri skada som bara finns i roten kan ibland i stället följas upp med upprepad tandröntgen. Lagningar stoppar inte sjukdomen: i en studie visade bara en tredjedel av 154 lagade tänder hos katter ingen fortsatt förlust av tandsubstans efter minst sex månader. Hos oss på Djurklinik Saari utför vi tandextraktioner och kronamputationer, och en av våra veterinärer har tilläggsutbildning i veterinärmedicinsk tandvård.
Efter behandlingen
De första dagarna efter tandextraktioner kan munnen vara öm, så ditt djur får med sig smärtstillande läkemedel hem. Om tandköttet har sytts ihop kontrollerar vi det efter ungefär fem dagar. När en katt en gång har haft tandresorption är det sannolikt att nya skador uppstår i andra tänder, och därför rekommenderar riktlinjerna för tandvård hos katter upprepad tandröntgen, helst en gång om året. Röntgenundersökningarna kräver generell anestesi, så din veterinär diskuterar lämplig tidpunkt med dig.
Kan tandresorption förebyggas?
Det finns inget bevisat sätt att förebygga tandresorption, eftersom orsaken till de flesta resorptionsskador är okänd – för mycket D-vitamin i kosten har föreslagits som orsak, men det har inte bekräftats. Skador av typ 1 är dock kopplade till tandlossning: behandling av parodontit rekommenderas för att bidra till att förebygga nya skador, och god tandvård hemma hjälper till att hålla tandköttet friskt. Vi rekommenderar en munundersökning minst en gång om året vid ett rutinbesök, till exempel i samband med vaccinering. Den kan inte avslöja skador på rötterna, men den kan visa tecken som talar för att röntgen under anestesi behövs. Boka tid genom att ringa (06) 321 7300.
Källor
- Niemiec B. ym. (2026): World Small Animal Veterinary Association global dental guidelines. Journal of Small Animal Practice, doi:10.1111/jsap.70057. pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
- Lobprise H. ym. (2025): 2025 FelineVMA feline oral health and dental care guidelines. Journal of Feline Medicine and Surgery 27(11). pmc.ncbi.nlm.nih.gov
- Gorrel C. (2015): Tooth resorption in cats: pathophysiology and treatment options. Journal of Feline Medicine and Surgery 17(1):37–43. pmc.ncbi.nlm.nih.gov
- Vapalahti K. ym. (2024): A large case-control study indicates a breed-specific predisposition to feline tooth resorption. The Veterinary Journal 305:106133. pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
- Peralta S. ym. (2010): Radiographic evaluation of the types of tooth resorption in dogs. American Journal of Veterinary Research 71(7):784–793. pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
- Bae J. ym. (2025): Prevalence and classification of tooth resorption in small-breed dogs: a retrospective study using full-mouth intraoral radiographs. The Veterinary Journal 313:106377. pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
- Eriksson J. ym. (2024): Accuracy of three diagnostic tests to detect tooth resorption in unowned unsocialised cats in Denmark. Journal of Small Animal Practice 65(6):387–393. pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
- Lyon K.F. (1992): Subgingival odontoclastic resorptive lesions. Classification, treatment, and results in 58 cats. Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice 22(6):1417–1432. pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
- Mulherin B.L. (2024): Tooth Resorption in Small Animals. MSD Veterinary Manual. msdvetmanual.com
- American Veterinary Dental College (AVDC): Nomenclature — tooth resorption stages and types. avdc.org